O du store snögud var hälsad av en liten hund. Må du bringa snö över min nos och glittrande ljus i mina ögon snart igen, besegra detta svarta fuktighetsmörker, skänk ditt vita leende till norrlands alla hundar & lägg ditt täcke över skog och mark....

Såhär vacker var snöguden mot mig förra vintern

Idag är föresten matte trött och jag jäääätteduktig...på återseende

För tillfället befinner jag mig hos fröken Nicki. Det har avverkats diverse busstunder och tupplurar och nu börjar jag minsann bli redo för dagens andra långpromenad. Till er som inte sovit en blund p.g.a föregående inlägg, så kan jag stolt meddela att jag lotsade husse och matte hem helskinnade från spökskogen igår kväll. Och detta utan en skråma på deras artificiella låtsas pälsar i glada färger. Jag själv fick däremot utstå en mage borstad sjöblöt av lingonris och strå under hjältedådet, ett pris min ringa höjd (ca tre äpplens) allt för ofta får betala under fuktiga höststunder.

Nåja gråa norrlands landskap, ta dig i akt för här kommer den nya dagens kvällsäventyrare för att än en gång besegra din karga omgivning.

Postum vovvum; Beskåda den fantastiske Dug i filmen Upp, en kusin värd att hedersamt omnämnas.

Det är redan skymning där ute och snart ska jag bege mig av med husse och matte för äventyr i det, en aning, obehagliga mörkret. Som tur är har mina gener välsignat mig med breda vita och svarta fält i pälsen så att jag syns under både kolsvarta höstkvällar och kritvita vinterdagar.

Strapatsen som stundar innefattar en nattsvart skogsrunda i, tro det eller ej, spökskogen och ett varmt och gyllenljust besök hos Nicki. Beroende på eventuella gråbitar, monster, vättar eller andra otygs aktiviteter under skogsrundan så vet jag inte ännu hur dagen kommer att sluta. Men har jag inte hört av mig någonting i bloggen tills imorgon får vi väl räkna med att någon otäck skogsvarelse rövat bort,..*harkel* husse eller matte så att jag är fullt upptagen med eftersök...

Dagen har totalt sett förhållit sig någorlunda mystisk. Det började med att vi steg upp en timme försent enligt mina, och naturens, ackurata beräkningar. Men tydligen är ett skruv på klockan i människors värld något som kan förändra tidernas gång, vilket i sig borde inge en antydan om att den mänskliga mat och sovklockan inte är annat än ett påfund för den, som tidigare nämnt, trodda kontrollen över vardagens förlopp. I min värld där tiden endast består av ett nu i variation av naturens röst, ljus, eller mörker så visste jag att nu var det dags att gå ut. Men matte låg som en sten i sängen fullkomligt okontaktbar. När hon väl åtefick sin sans var världen ute alledelens mörk och regnruskig...En hel del av min bushets glöd släcks under mörka och regninga dagar som denna och föranleder att jag hellre håller mig pyrande intill mattes sida. Nu känner jag det i luften, ser det på träden, och luktar mig till det - att mörkertiden är här svart och blöt, men också en god vän till den gamle och ljuse vinter. Skynda dig nu kalla snö, som torkar mina tassar och lyser upp vägen under svarta himlavalv...

Efter att ha genomlevt två ytterst svala och blöta långpromenader idag återgår jag nu till min konstfäll i husets varmaste hörn. Kanske drömmer jag om sommartiden åter med de ljusa sommarnätterna och brisen över luleå älven...

Ja du matte, vad jag förstår av alla gamla valphål i denna mörkröda textil att döma, så går det väl alldelens utmärkt att göra dem lite större under ditt envetna tentapluggeri. Eftersom det varit på tal att skrället ändå ska slängas så har jag ju egentligen bara hjälpt dig att finna en inre övertygelse om den saken eller hur...? Men blanda inte ihop mig med en fäll bara när du kastar ut mattmonstret, trött och fluffig som jag faktiskt blev efter mattdissektionen.

Var trådarna kommer ifrån (?), vad vet jag dem ligger väl kvar sedan jag var bebis...

Nöjd mattdräpare...

Efter en ofantligt lång och händelserik dag i går somnade jag utan att orka förtälja för er läsare vilket äventyr gårdagen var. Så här ska ni få höra;

Matte med sitt förgrymmade tentapluggande dumpade av mig hos Nicki och människomormor för bl.a en strapats i storskogen. Där mötte vi ett par gamla skrupna människor, äldre än damen Nicki vad jag förstod. Den äldre damen i sällskapet sjöng en liten visa för mig om små vovvar ute i världen och jag lyssnade storögt med öronen på högsta volym.

Senare under dagen kom matte äntligen tillbaks för att hämta mig vidare ut i världen. Vi stannade på en, för mig, avlägsen plats. Och där i horisonten uppenbarade sig tre stycken kusiner vars dofter jag hade svaga valpminnen av. Matte släppte mig och sa varsågod vartefter jag satte fart "stor" och stolt mot dessa släktingar. Men så när jag närmade mig insåg jag plötsligt till min smärre fasa att en hel hund & människor flock ju var påväg rakt mot mig i full fart (!) - min storhet krympte gensat ner till tassulorna och jag satte av i vilt flyktsken! Medan jag rusade halvt för livet upptäckte jag plötsligt att en rödbrun gammal bekant fanns vid min sida - han busade intill mig med ett leende på hundläpparna och hans doft var bara underbar. "vad är det här för rolig lek" undrade han, så rycktes jag alltså tillbaka till en glädjande verklighet och hälsade glatt på alla vovvevänner. Sedan fortsatte vi vägen fram i fullt bus! Jag och Bruno, som den rödbrune lille herren heter, lekte oss oövervinnerliga över ängarna. Vi rusade snabbare än någon av våra människor och framförallt än de två hundpensionärer somn också tillhörde gänget. Det var en underbar stund där flocken sannerligen forserade omvärlden starka och stolta.

I vår väg passerade vi människogrupper i full jogging, andra vovvar i koppel och kanske det mest spännande - en liten ankdamm med en ytterst tunnt istäcke. Vad jag har lärt mig här i världen så är istäcken sådant man kan gå på, så glada i hågen gjorde jag och Bruno en liten lov ut på den mm tunna hinnan - Då blev det liv i människornas runda ansiktsluckor - "kom HIT" fick vi hojtat åt våra känsliga öron, men självklar mattar vad gör man inte för en snärt blodpudding. Tack och lov var ankdammen som en liten "dockpöl" för våra människor så egentligen var det aldrig någon större fara på taket med den saken, lite till min och mrBrunos besvikelse, då vi nämligen tillhör sorten spänningssökare.

Nåja trött och blöt begav jag mig till sist hem med kära matte, så tackar för dagens all lek söta Silla (9år golden), Viggo (5år collie) & underbare Bruno (ca2år dvärgpinscher).

Kanske borde jag visa hur förtjust jag är i mitt nya coola koppel som anlände gårdagen till ära. Hade kunnat vara lite tuggvänligare...

smakar nytt

Nu ska jag bege mig till damen Nicki för äventyr i storskogen, om kopplet ursäktar så ska jag rusa lös. Med på ett hörn ska väl husse och matte hinna med, det gäller att dem pinnar på med långbenen för här ska turneras bland löven.

Ute är världen grå, blöt och kall. Därmed föredrar jag att hålla mig på mattan...ifred kära matte

*suck*