(när ni läser nedan, i era öron melodin från Polly reklamen)

Matte och jag vi är bästa vänner fast än ganska olika, matte är tvåbent jag är fyrbent, Matte stapplar efter jag travar på, matte är kräsen jag gillar skit, matte går som högbent jag är lågbent, matte käkar godis jag gillar beeen...meeeen en sak har vi nog gemeensamt – buset!

Idag mötte jag min favvovovvevän Nicki under förmiddagsrundan, vi slog såklart följe och styrde upp turen till våra mattars efterhängsna medhåll. Det bar av över höjd och dal innan vi var hemma igen och Nicki gick åt sitt håll...till min besvikelse, länge kastade jag blickar över axel efter henne...

För er som inte känner min hundidol följer här en närmare presentation;

Namn: Nikita

Ras: Högprocentig amstaff blandis (egentligen en landuppstigen drottning av leopardsälar)

Jobb: fredsmäklare och sinnesmässig balans utdelare för diverse människor och hundar, (samt Tidus ledsagare.)  

Ålder: 9 år (10 år i mars)

Född: I hemlig håla någonstanns i söderns Göteborg.

Intressen: Mat, godis, snacks, värme, kramar, ekorr/kattjakt

Färg: Tigerkaka

Äntligen är min älskade människa hemkommen åter, efter en vistelse i huvudstaden. weee vilket lyckorus som skenade genom min kropp när han precis som jag förutspått slog upp dörren. Jag pussades och rumpviftades som vilken liten tornados jämnlike som helst, lyckan gjorde mig alldelens snurrig och efter att ha upprepat mantrat "husse är här, husse är här, husse är här" sisådär femtio gånger somnade jag i hans knä....

Idag har jag en underlig och längtansfull känsla i kroppen, mitt hundsinne är husse på spåren. Han har varit borta ett bra tag nu med tanke på att jag sovit på hans kudde i sängen under några nätter. Jag kan se honom framför mig när han kliver in genom dörren med massa julklappar till matte...han är inte långt borta nu.

Själv har jag redan demolerat min andel paket, ett av dem innehöll en fantastiskt konstig tuggsak <--- som mest dög till underbar brottning. Jag fick också möjlighet att vässa tänderna på ett maffigt tuggben och med det kämpade jag på mest hela julafton. Hoppas att ni också haft en tuggande god julafton.

Underbara juldag, vita ljusa men lite för kalla värld. Dagens förmiddagsrunda ackompanjerades av minus 21 celsius och mitt tjocka vintertäcke. Tassarna värkte lite om jag stod stilla så vi höll som vanligt såhär i vintertider ett högt tempo. Glada i hågen (sedan gårdagen) struttade vi fram längs den plogade vägen tills jag, till min förtvivlan, behövde ta mig ut i den djupaste av snö för att uträtta nummer två. Jag försvann, med min ringa höjd, ner i snöns förädiska avgrund under tiden detta bestyr avklarades med matte kvar någonstanns där ovanför ytan. Tack och lov väntade hon på mig när jag åter tillträde världen ovan jord.

Vi fortsatte sedan färden med lätta steg tills vi stötte på en enorm... björn, svart som natten och med det största kliv jag skådat...tills jag förstod att det rörde sig om en släkting av det bastantare slaget. Caruso var tydligen namnet på denna enorma berner sennen hanne, som enligt mattes hemliga viskningar tydligen föreställde fröken Nickis "festhane"...nåja jag får väl försöka äta upp mig lite till så ska hon nog ändra uppfattning. God fortsättning.

Spöklika skall fyllde trapphuset denna förmiddag före Julafton. Ytterst mystiskt ansåg jag vilket jag gnällandes och gläffsandes lät människoflocken få veta (hela matte-släktdrösen var på besök). När dem sedan skulle bege sig ut i trapphuset som fortfarande fylldes av skall, visade det sig att två hundspöken hemsökte trappuppgångarna. Hur dem hamnat där, med full koppelmundering, vet nog bara hundgudarna men människosällskapet fick fullt sjå med att "fånga" in dessa vålnader som enträget försökte ta sig ut ur trapphuset till gården.

Till sist misslyckades spökföretaget och två vita samojeder (fortfarande spöken enligt min mening) fick stängas in i en lägenhet vars dörr stod öppen och ingen var hemma (???) Enligt mina briljanta slutsatser så antar jag att någon halvvirrig julstressad tvåbent både glömt att ta av hundarna koppel och diverse samt att låsa efter sig (ingen var hemma)...stackars vita vålnader, jag förstår att dem tjutande hemsöker trapphuset så totalt bortglömda...

När morgonen grydde, åtminstone enligt klockan (det är lika svart som natten till trotts), var världen täckt av en tjock slöja. Inte ens de mörka träden syntes genom denna vita vägg av snöfall. Stora flingor vräkte ner och var gång snön faller i sådana mängder som idag så förundras jag över hur så oändligt mycket kan vara så tyst. Självklart byltade kära matte på sig för en förmiddagstur med mig, hon såg gott och väl ut som en professionell snödykare. Själv munderades jag med mitt ylletäcke och så bar det av...

Vi kämpade tappert och försökte förgäves balansera i djupa hjulspårsdiken, men snön kröp bara närmare och närmare för var steg vi tog och snart fanns där inga hjulspår mer. Vi var alltså tvugna att ta sats ut i snöhavet...och det var mig en tung simtur. Allt som syntes av mina förnäma lemmar var nu bara huvudet och matte var plötsligt kapad vid knäna. Men trotts detta fortsatte vi att ta oss fram tills musten rann ur oss båda... Å nej, matte höll på att ge upp - duka under för snöhavet. Där hon låg, som i ett hål i snön, började jag frenetiskt att brottas med henne - allt för att väcka glöden åter. Och till min stora förtjusning lyckades jag, som en tapper sankt bernard (eller sankt Tidus) i alpens raviner, få liv i henne igen. Och så forsatte vi så länge vi orkade tills vi siktade "land" (vårt hus) åter ...

/Utmattad snöhavsdykare och räddare i nöden