Har för inte så länge sedan tagit mig helskinnad in i värmen igen efter en snöstorm i klass med flygande småspik. Men som trogen följeslagare är det bara att trippa på bredvid den utvalda människan i ur och skur. Vilket drar mig till minnes berättelsen om Hachikō som min kära hundmamma brukade viska mig till söms med...

Inte blev det något av de mysigare promenaderna under den gångna dagen då vinterns herre (kung Bore) åter tagit ett iskallt järngrepp om världen där ute. - 28 grader ackompanjerade oss hysteriskt och mina tassar tog panikartat saken i egna händer (*tassar*) i vilda försök att försvinna från marken. Så hoppandes på ett ben utförde jag mina nr 2 inte likt någon akrobat någonsin tidigare...

Under eftermiddagen kom husses mormor på besök för en bit oxfilé. En doftkaskad som inte ens en vovvelier av den bästa sorten tar sig an att beskriva, åtminstone inte med det mänskliga tungomålet skrivet i ord. Endast hundars hypersensitiva nosreceptorer förstår sig på den sortens angenäma doftverk, som om något skrider bortom denna världen...

Utlåtande om köttbulle;

Utseende; Skrovligt klotformad i bruna toner, stundom med blank yta beroende på ljussättning och tillagningsmetod.

Doft; ljuvligt köttig med inslag av bränt oxben och nyanser av nötläder.

Smak; Saftigt fyllig och nötig rund smak, också något bränd och kryddig. 

Ute stormar blåsten och kråkorna fram. På himlen syns nämligen tjugotalet kråkor virvla runt i total okontroll likt rugbybollar kastade i ett vindarnas kaotiska spel. Det försöker febrilt ta sig i "land" till första bästa träd men för det mesta förgäves. Stormen viner näst intill igenom husets tjocka träväggar och nyligen inkommen från det äventyrliga vädret där ute håller jag mig nu stilla under köksbordet.

Det blev inte direkt en promenad i kaliber av en vandring men ändå en lagom sådan denna förmiddag. Både husse och matte offrade sitt eget välbefinnande för att ta med mig ut i snöstormen som bokstavligen rev dem iskalla i ansiktena. Dränkta av vind och snö pulsade vi gatorna fram, alla tre, likt bestigare av världens högre berg. Snön klämde sig in i alla av de minsta vrår och lade en tjock mask över mitt ansikte, så till en grad att jag till sist såg ut som en döskalle med svarta skrämmande hål för ögon och nos mer än någon söt liten hund. Inte för att mycket syntes ute i vindens snöinferno, knappt våra egna ben...

Men trotts väder och vind fanns självklart plats för glädjefull lek mellan tre vänner. Framfarandes i vinden blev våra steg lättare och i våra hjärtan lyftes vi till skyarna med svaga minnen om trädens svajande väntan på sommar...

Vilar en stund efter en heldag med både husse och matte, Nicki har nyss gått hem med sina människor efter en kort visit.

Man blir trött av att stå i efter finbesök...Så sömndrömmarna börjar smyga sig på, om gröna tider tillsammans med kära människor...

"Jag ser dig, älskade människa"...

Jag har i förbifarten hört talas om att det för vissa människor har mycket stor betydelse för hur en liten hund ska se ut. Tydligen kallas detta utseende mässiga och i viss mån också egenskapsmässiga särdrag för ras. Ett begrepp som i synnerhet används under uppvisning av olika hundkroppsmodeller. Situationer av hård pälsborstning, kritiska blickar och dömande ord, vilka går ut på att skönhetsmässigt (vilket ironiskt nog gör det hela något illusionärt, då det ligger i betraktarens öga) vinna, i bemärkelse av första plats, eller i form av gott omdöme (dömd av en främling). Personligen har jag turen att värderas mer som en individ än en generaliserad hundstereotyp, men om jag nu skulle säga något om min roll i raseriet som löper genom människors intressen så är jag väl en ChiLhaApsPap-BiPud, ren arabiska i mångas öron kan jag tro, i mina också kan jag tillägga vilket drar mig till minnes ett metaforiskt arabiskt ordspråk;

من جعل نفسه عظما أكلته الكلا

مثل القطط بسبع أرواح

كل كلب ببابه ينبح

كهرة تأكل أولادها

  He kills the peacock for the beauty of its feathers

Snart ska jag bege mig tillsammans med både husse och matte till stadens kärna, centrum i människomun. Dårlandskapet i hundmun, för inte en viskning av naturens tysta sång tränger igenom den bedövande blandning av allting som skrider där; Musik, motorer, människoröster, reklambrus, färger, former, och en explosion av dofter (nyanserna piss, rök, snus, avgaser, snabbmat och i vissa fall olika parfymsorter är vad som nosas mest). I vissa fall kan man uppnå doftupplevelser, bokstavligt talat, utom denna värld (med naturen som utgångspunkt), men också vedervärdigheter för att inte tala om det rungande tempo alla tusentals forserande människoben sätter i huvudet på små hundar. Då och då glimtar det till en apatisk släkting (eller är det en cykel med päls på?)fastknuten i en stolpe någonstanns i sorlet, tyst i kylan så troget väntandes på ett par av alla de hundratals ben som rappt passerar förbi. Ibland kommer benen så nära att de nästan trampar på en, eller knuffar till en i sidan. På denna gudsförgätna plats är respektfulla livsutrymmen mellan olika arter, eller inom arter, totalt glömda. Det råder en tunnelseende ruljans längs de stora gågatorna, där ironiskt nog också de underbaraste doftansamlingarna fastnar. Det finns så att säga alltid något gott i vad som verkar ont. För när vi passerar där, illa kvikt, så drar jag in alla tiders doftdata till arkivet i nosradarn. Men något omtumlad blir jag, nästan yr...

När jag vaknade på morgonen kunde jag fortfarande känna smaken av de ljuva korvarna..... tyvärr har jag inte direkt välsignats med den största av magar, så efter sisådär en stycken korv i mina drömmars värld så är jag proppmätt...

Vilket får mig att minnas den mest lyckade av de korvräder jag utfört. En eftermiddag i höstas när matte skulle hugga in på en kryddig italiensk variant så kom hon ihåg att hon glömt något i köket. Medan hon gick iväg så var jag uppe på vardagsrumsbordet i ett, bokstavligt talat, naffs. Korven slank ner på tre röda och kvar på brickan syntes inte en smula. Jag glömmer aldrig den stolthet som fyllde min tjocka mage efter det äventyret, och tyvärr heller inte mattes mörka blickar...

Vid ett annat tillfälle - på tal om korvjakt - när jag och matte brusade runt på en grön sommaräng krokade den underbaraste av dofter plötsligt fast i min nos. Självklart lät jag mig ledas fram till ett underbart byte - en stor finsk korvsort log glänsande mot mig i gröngräset, totalt intakt, till och med färdiggrillad. Tyvärr har jag inte heller välsignats med mycket till mun, den är inte mycket större än den mänskliga modellen vilket sannerligen hämmar under stafettäteri - för medan jag tuggade och svalde för land och rike stormade matte allt närmare och donderade, för stunden så vanhelgande, "loss"...Så mer än halva härligheten blev det inte...