Mina ben är mycket trötta. För ute, under förmiddagens virvlande äventyr, besökte vi skogen där älgen bor. Snön föll tung från himlen och lade sig över landskapet som det tjockaste av duntäcken där vi spatserade fram. Men det hindrade oss inte i vår upptäckarlust, i synnerhet inte min käre nos vars radar gick på högvarv både ovanför och under snöytan. 

När vi gått en bit in i älgens domäner stötte vi plötsligt på hans väldiga spår klyva genom det vita djupet, bara minuter tidigare hade han passerat. Min nosradar hade dock sedan länge signalerat att vi närmade oss en koloss, vars fräna doft slog slint i hela mitt system. Så med adrenalin ända ut i svansspetsen kastade jag mig efter dessa enorma spår i högsta jaktberedskap. Varenda muskel i min 6,5 kilos kropp spändes i ett väldigt jaktsprång ut efter jätten in bland snåren...ca 6 meter... Det var nämligen sträckan som krävdes för att jag skulle inse att jag befann mig i en allvarlig drunkningssituation, där jag mer eller mindre satt fast med snö upp ovanför öronen. Tack och lov gav husse och matte mig hedern tillbaka genom att vänta tills jag själv kämpat mig upp till ytan och tillbaka upp på stigen igen. I sanning var det en jaktpers av sibiriska kaliber, vilket erinrade mig avlägsna släktingars vardagliga kamp för överlevnad, all heder åt er gulögda fria fränder.

Resten av promenaden höll jag mig fysiskt strikt till stigen. Mina centimeterlånga ben nöjde sig gott och väl med att ploga genom den halva decimeter snö som vilade längs vägen. Men trots det kastade mina ögon då och då förundrade blickar in bland träden, där mitt sjätte hundsinne sade mig att älgen väntade...

Sofistikerad som jag kan vara när det behagar intog jag under förmiddagen en vällagrad hundcigarr...

Dess unika form avgörs främst av hur de "handrullats", i detta fall är skinnbitar lagda till ett något bastant format.

Vilket bara gör smaken än mer avancerad, det vill säga när olika lädertyper möts i en salig blandning...

Kvalitets hundcigarrer kan ha flera olika former och konsistenser beroende på var i hundarnas värld de tillverkats. Min har tydligen ett ursprung i Vietnam vilket ger både smak och doft ett ljuvligt kryddigt, orientaliskt inslag.

En av av de mest eftertraktade egenskaperna hos hundcigarrer, för oss hundar, är dess långa livslängd. Länge kan man avnjuta dem i synnerhet om de erhåller hög kvalite. Den här cigarren smakar bara mer och mer ju längre jag gnager på den...

Och när saliven trängt in i det ljuva skinnbitarna frisläpps all världens smaker som legat latenta i materialets porer...

I vanliga fall brukar jag inte tugga hundcigarr, annat än under särskilda dagar. Men å andra sidan har nu vintern där ute givit lite av sin mildhet och termometern visar bara på - 11 grader. Så för den analkande vinterns bortgång, tar jag mig ett tuggande, med hopp om att jag snart känner lukten av vår.        

Och så blev de främmande plötsligt en del av min flock, tills dem idag försvann ut genom dörren. Vilket medförde en bekant tystnad som mjukt omsvepte mig tills jag svävade bort i drömmarnas värld...

För övrigt har dagen bland annat bestått av en fantastiskt lång och skön vinterpromenad. Trots att kylan fortfarande gjorde sig påmind var den inte närmelsevis lika hård som tidigare. Utöver den dagliga vinterleken tillsammans med flockmedlemmar har jag mestadels ägnat mig åt att äta god mat och rulla runt i min sköna bädd...

Stor del av dagen har mina tassar förmedlat till mig, tsar av allehanda inomhushyss, att någon promenad inte kunnat utföras till vintervärlden där ute. - 28 grader är långt under mina tassars värdighet, (dock hunsade jag dem till lydnad för en kort nr.2 i första bästa driva)...När jag ändå är så utelämnad till mitt huvud med tillhörande påhitt kan jag väl delge er av den visdom jag i stora portioner rymmer i min till synes lilla förpackning.

Ni förstår att vi vovvar inte vet någonting om det mänskliga fenomenet vinst, förstaplacering eller på något annat vis begreppet "förmer" i relation till överhuvudtaget någonting. För med fyra tassar på jorden står vi stadigare än de flesta av er som inget annat än tysta lärare. Med budskap om att vi springer för springandets skull, leker för lekandets skull eller på något annat vis avancerar vår omgivning för nöjet i rörelsen. Hur vi rör oss för känslan av den frihet som följer med vägen som mål, det vill säga springandet för springadets skull, inte för vart det tar oss i förhållande till någon annan. Och därför kan vi också älska villkorslöst, blinda för vad som ligger bortom horisonten men medvetna om nu.

Gårdagen blev i tvåbeningarnas tecken, min lya fylldes till bredden av diverse människor från när fjärran. Okej då det fick väl gå an bara dem behandlade mig som den husets konung jag utan omsvep tituleras som. Det blev en och annan knäbesiktning utfärdad av mig i sakta mak medan den tvåbentifierade (men nog så intressanta för en vovve) middagen stod på spisen. Besiktningen innefattade i vanlig ordning att jag tog initiativ till själva knä/famn entrén genom att hoppa upp i det för stunden mest intressanta av människosäten. Sedan snurrade jag hit och dit med svansplymen som en liten gräddvisp innan jag satte mig till rätta, dvs. godkände knäet och bad om den eftertraktade betalningen för den utförda inspektionen i form av massage. Och sedan kliades jag av alla det handslag hit och dit omvartannat jag knådades i en salig massage...

Idag, däremot, har blåsten ilat rakt genom skinn och ben som vassa knivar, - 23 i kombintion med gamle farfar vind är något som får mina tassar att dansa precis som om dem hotades av vinande revolverskott. Så efter kort tid ute i det vitblå intar jag nu min bädd för natten...gonatt.

När vintern gör sig så stenhårt påmind som de senaste dagarna ägnar jag mig hellre åt en av mitt livs stora passioner än att hålla mig ute, det vill säga morötter och problemlösning.

Min älskade morot syns svagt skimra genom sitt ödesdigra fängelse...

Tills jag räddat den med min gentlemanna mun.

För att självklart svälja ner den i trygghetens förvar...

Minns ni att jag fick en ny "vän" i julas;

Här är han nu, den sega surskalman vars skal rymmer en hel del spännande...

Efter ca 7 minuter lyckas jag äntligen ta mig igenom det hårt fastsatta skalet...

Bara för att rädda ytterligare en liten söt morot i nöd...

Som också slutar i min mages paradis...           

Som om det inte vore nog med diverse storbesök från huvudstaden så har kung Bore bestämt sig för att låta sin gode vän - 26 herr Celsius kliva in över landskapet. Vilket lämnat min vardagliga förmiddagspromenad till inte annat än ett snabbt morgonbestyr mestadels på två ben...

Dessutom har det, över mitt (tre äpple från marken) lille huvud, bestämts att jag ska tillbringa natten hos vovvevännen Nicki igen. Detta medan husse och matte firar siffran 75 i relation till en annan kär familjemedlem. Därmed finns inte mycket annat att säga än att jag återgår till mitt ide som jag återkommande besöker när graderna rusar under min inbyggda tasstermometers undre gräns.

De främmande är ute och handlar, och inte kan jag påstå att jag orkar sålla mig till katterna som enligt språkbruk dansar på bordet...

jag värmer min plats på divanen istället, så här ser min favoritplats av hemmet ut.