Nu när det tidigare nämnda vårmonstret tagit sig in under min pälsfällning, och det mesta av mitt vett i besittning har matte fått öka på promenadlängderna en aning. Idag blev det ca 1 timme på förmiddagen och 1 timme på eftermiddagen. För det mesta finkammade jag kvarteren efter ännu fler tjejer, om jag inte spanade efter eventuella utmanare det vill säga. Nosradarn har också den gjort något av en comeback beträffar alla de dofter som rusar fram längs vardagens rundturer. Kroppen spritter och kränger som för en sparv på två ben när det vankas vänner och huvudet snurrar helst både inuti och utanpå för lite vad som helst...Just nu är jag mer än övertygad om att jag är den absolut coolaste vovven i stan. Vilket medför visst riskfyllt övermod men matte är tack och lov en livets optimist som aldrig sviker sin tro på att jag en dag ska ingå rollen av en vis liten hund. En som inte blinkar varken för flugor eller fän, och som inte drabbas så hårt som nu av det ökända vårsyndromet.

Vilka underbara dagar med en massa tjejer som passerat. I söndags träffade jag en ny bästa vän. En underbart glad jack russell tjej kom nämligen galopperande som på rosa moln mot mig och matte under förmiddags rundan. Hon doftade sött och busigt så jag bjöd såklart upp till dans. Det visade sig att hennes matte kände min matte sedan flera år tillbaka i tiden, då dem båda ägnat sig åt de fyrbenta jättarnas släkte istället för det förträffliga vovveriet. Inte nog med detta trevliga sammanträffande, de bodde dessutom bara ett stenkast från oss. Så efter en lång och råbusig snöintervall för mig och vackra miss russell bestämde våra mattar, på vår brusande begäran, att vi måsta få dejta fler gånger.

Under söndags kvällen fick jag dessutom äran att hålla lillehund hov, husse och matte hade nämligen bjudit hem diverse tvåbenta vänner för en tre rätters. Vilken jag suktande doft analyserade från undersidan bordet medan jag funderade ut hur jag som bäst skulle kunna ta mig upp på middagsbordet osedd. Det slutade dock med att jag fick inta min alldelens egen vovvebuffé av rykande färskt blötfoder och en ljuvlig torrbits maräng.

Efter middagen ägnade jag mig åt olika former av knäbesiktningar och jag testade minsann alla de modeller som fanns tillhands. Nu när jag ändå fann mig själv i position av en prins bland tvåbenta tänkte jag ta tillfället i akt och utnämna kvällens bästa knä. Allra mest föredrog jag söta Maries trevliga massage, även om det slutgiltiga valet var svårt. Grabbarna i sällskapet var trots sin otroliga höjd (jag fick kisa för att se deras anleten någonstanns där uppe under taket) mycket finstilta i både pälsriktningskliandet och öron gnuggandet. Marie fick nog i alla fall äran av kvällens bästa knä - så Grattis söta tvåbenta!

Idag blev det ännu mera tjetjusning från min sida. Utöver en kiropraktiker upplevelse hemmavid, av ett av mina bakben (en spänning vi lossade med hjälp av en hundmassör....skööönt) så har jag träffat på "damgänget" igen. Detta består av två ytterst eleganta och förnämt fösiktiga yorkshire terriers och en äldre papillon. Tre damer allt som allt som jag faktiskt fått charmera lite hur som helst, jag blev lite till mig i trasorna och ville rent ut av att vi skulle ta oss en lek eller två men dem föredrog, med värdigheten i behåll, att bara vicka på rumporna åt sådant svammel. Det skulle istället trippas på tå, nosas med sidenstrå och pussas lite gran. Jag längtar redan tills nästa gång jag får träffa damgänget igen, för att inte tala om min miss Russell eller varför inte söta Marie.

Phew, äntligen hemkommen efter att ha utstått den ena persen efter den andra. Det blev en underbar promenad hem till älskade Nicki under förmiddagen för att efter ett antal timmars brottning (med den leopard-säls lika teknik hon besitter) bege sig iväg i bilen, eller den mobila hundkojan det vill säga. Sedan fick jag äran att leda husse och matte genom en helt främmande miljö med allehanda disitraktioner och självklart löste jag uppgiften med bravur innan jag fick vakta bilen. Detta medan husse och matte jagade mat inne i ett varuhus, eller hur nu de läckra varorna hamnar i kundvagnen. Så efter att ha tagit mig igenom en händelserik dag filosoferar jag nog nu en stund innan jag försvinner iväg i ännu en hundlur...

Har matte tänkt egentligen? Eller snarare hur mycket, för trots alla de tankar som susat hennes huvud runt har det inte funnits plats för något som helst blogg förmedlande av mitt högt ansedda liv. Tur däremot att hon lagt varenda inch av sin dyrbara fritid, under veckans som gått riktig hårdvaluta, på mina fyrbenta upptåg. Inte nog med att jag har spårat bisam och skogsmus under de senaste dagarna, utan jag har också kommit i allvarlig närkontakt med mitt kära vårsyndrom. Det vill säga den sprittande känslan som drar över min annars så väna blick med ett skugglikt mörker såhär års. Fylld av diverse sattyg och i huvudet ett virrvarr av dofters alla färger har jag kastat mig vägarna fram i en aldrig så lång soldans. Med stackars matte som än en gång en diffus del av alla dem bakgrundskulisser som omger min viktiga framfart. Men andra ord är inte mitt så underbara vårsyndrom ett tillstånd som på något vis delas med matte. Som faktiskt kämpar sig rödögd med allehanda övningar, trick, sök, bus, och jogging m.m för att stilla det vårmonster som släppts lös under mitt kliande pälsfällande...

Jag myser minsann och har det lugnt och skönt medan matte hetsar genom sina skriverier inför tenta nr 2. För det mesta håller jag mina tankar på de långa och sköna promenader som hon utdelar mellan varven, men allra mest svävar mina sinnen iväg till avlägsna platser höljda i korvskenets dunkel...

Det kryllade av diverse hundar och tvåbenta ute idag, skoterfolk, sparkare, skidåkare och joggare har passerat i vår väg, jag och matte följdes nämligen åt av Nicki och min människomormor. Den ståtliga och gigantiska Caruso, som tidigare nämnt Nickis fästman, stötte vi också på.

Jag har för övrigt uppvisat mig från min allra bästa sida idag, varit underbart duktig! Det vill säga fungerat som en tröstens kompensation för kära matte, som befinner sig i ett delvis yrsligt tillstånd fullproppad som hon är i knoppen av aldrig så många termer. Nu ska jag ta en lång tupplur tills världen där ute kallar på mig igen...

Stackars matte som hon får slita hund, som det ju kallas. Inte för att någon av mitt släktes förträffliga individer skulle få för sig att slita med sådant vansinne som teknisk psykologi... vi sliter bara för livets godare nödvändigheter det vill säga, som exempelvis för köttbullar och bus, vilket för det mesta husse fått stå för idag.

"Tråkiga pluggmatte..."     

Det blev en vanlig hederlig gatupromenad idag. Inte min favoritvariant egentligen men det hände en hel del denna förmiddagssväng. Till och börja med hamnade jag och matte mitt i en formation av allehanda människovalpar som tillsammans med några dagislärare tultande försökte ta sig ner till isen. Ytterst mystiska dem där människominiatyrerna minsann...,

Sedan tog det inte länge för ytterligare en avstickare i vardagslunken att uppenbara sig. Vi passerade nämligen nära inpå en hundgård som ligger längs en cykelväg. Och självklart fick mina sinnen, överlägsna människans, nys om att två kusiner rörde sig därinne långt före matte. Så jag satte av för att kolla läget, bara för att tvärt stanna till mattes hojtande kommando och även ackompanjemanget av två vilt gapande jakthundar som vaknat till inifrån hundgården. Två riktiga machovovvar röt nu för fulla munnar åt mig att inte komma för nära deras hundgård minsann. Matte kallade in mig och utan någon direkt tvekan föredrog jag då hennes sällskap i stundens hetta. Sedan utnyttjade matte de stackars jaktvovvarna en smula, de fick nämligen fungera "sångkör och publik" åt mig där jag briljerade fot intill matte med hela min blick tryggt i hennes. Ett magiskt ögonblick som snart förvandlade de vildsinta gläffsandet till vackra applåder och imponerade susningar. Självklart bockade vi artigast innan vi gick vidare och applåderna åter blev tomma skall långt bakom oss...

Mycket annat dök också upp längs vår väg men nu är jag är så trött av dagens alla äventyr att det får bli en annan historia...