Äntligen har mitt favorit stråk smält fram. Med sig har det tagit dofter bortom denna värld, så under förmiddagen fingranskade jag området tillsammans med bästa Nicki. Det var som att röra sig genom ett krokodilträsk, en och annan gång blev jag lite förskräckt över främmande föremål som mycket väl skulle kunnat ha stora blänkande tänder. Men det lät jag minsann alla potentiella krokodiler höra - att Tidus Clim den lille black and white fang, inte är någon att leka med.

Efter en timmes mulet spatserande kom vi till sist hem igen, trötta i benen av den eländiga terrängen. Men innan vi gick in kastade jag en blick på tanthunden smulan (13år), min söta granne som absolut inte vill leka med mig. Där hon satt och filosoferade intill sin lika gamla men söta matte...hejdå smulan, nosade jag i vädret, och så var promenaden slut för den här gången.

Tok hussen och tok matten fick för sig att duscha mig mitt i min kvällslur! Vad är det för fasoner (!) - jag som tyckte att insidorna av mina piss gula lår doftade så gott...

  (psst en äldre tvättbild, men min förundrade mimik syntes även ikväll...)

Hit och dit ränner jag längs skaren

Grinar flinande mot solen och vårflärden

Nosar i hundra knyck efter haren

Vet att jag med min lilla del äger hela världen

Mina små tassar kastar mig fram

Upp och ner flyger jag genom skogen

Slingrar mig slalom mellan sten och trädstam

men håller mig också nära flocken jag är trogen

För där är en liten hund trygg i kropp och själ

Att få nosa vildmarken runt med goda vänner

inger stolthet, mod och sinnets väl

men också avslappning utan att hjärtat spänner

När två ögon blir fler

och vi glider fram i en hjärtats formation

så mycket mer vi ser

sittandes på vänskapens tron

- Tidus Clim

I dag har jag äntligen fått kasta loss i storskogen igen, den där gråbitar, skogsvättar och andra otyg hemlighetsfullt härskar om somrarna. Inte mycket av dessa okulta ting hade dock klivit ur sin vinterdvala, så mina tvåbenta klarade sig bra. Men vad annars hade kunnat vara med mig som vapendragare vid deras sida.

För det mesta rusade jag fram över skaren precis som den hare jag spårade gjort innan mig. Det blev en väldans fart och fläkt, man skulle kunna påstå att jag "laddas" av solceller. För solen sken på oss med sitt goda sommarleende, och lyste med klarhet om att marken snart blir bar...

Under gårdagen fick jag dessutom en fin present av hussen och matten som varit borta nästan hela dagen till och från. Närmare bestämt en älg! Tyvärr var det ingen riktig älg (som jag hoppats på). Jag har ju alltid önskat mig en alldelens egen älg, precis på samma vis som jag hört att tvåbenta flickor vill ha en egen häst. Men nu fick jag alltså en i mindre format och med inte alls samma distinkta doft. Jag blev i alla fall hur glad som helst, nu kan jag äntligen jaga plyschälg i köket...

Idag blev förmiddagsrundan längs betongen i området. Fast för det mesta försökte jag hålla mig till allehanda dikeskanter där jag med en noshörnings kaliber kraffsade fast min vackra doft i marken. Hårdare än hårdast rev och slet mina fyra små knappnålstassar i mossen. Jag sprätte minsann i en sådan grad att det längs vägen efter oss lämnades en hel del småkvist och barrbråte på den nysopade asfalten. Så tänkte matte högt; "tänk att någon så liten kan göra något så mycket"...För er som inte vet det har jag under vårtiden hedrats med den välkända benämningen snurre sprätt.

Väl hemma igen och utvräkt på köksmattan tar jag nu en trygg och go lur, långt bort från den förrädiska isen...

Enligt matte hör jag till varianten tjejtjusare, så under förmiddagen fick jag sällskap av två sköna vovvebönor. Först visste jag inte till mig av buserier men efter en liten stund sansade jag mig till förmån för min mera gentlemannamässiga sida. Ebba och Nicki påminde mig om min förträffliga nos, och vad annat kan man egentligen tänka på än dofternas alla färger intill en sådan nosexpert som Ebba. Inte en centimeter av marken lämnades åt slumpen, vad som helst kunde ligga i mossen längs vår väg, och se där - Nicki hittade minsann en bit kattskit.

Ebba och Nicki har ju välsignats med kamoflagens beräknande hand, så för min del gällde det att smyga extra försiktigt fram under nosjakten, för att inte bli upptäckt av eventuella brödbitar, skitbitar eller annat smått och gott.

Sedan drog jag en repa ut på den tunna isen trots mattes markanta vrål om "nej", så efter det fick jag underkasta mig den långa springlinan. Det brukar ju heta stor i orden liten på jorden och enligt matte hade inget kunnat beskriva mig bättre.

Sedan tog vi alla tillsammans en raggar sväng längs gatorna fram, självklart under mitt befäl...

Då var pluggmatten igång igen, utan någon som helst verklighetsförankring sitter hon långrandigt fjättrad i sina papperskedjor. Dem som egentligen inte duger annat än tuggande till. Tack och lov har hon nyligen haft en liten hund gnällande vid fötterna, det vill säga jag, i ett försök att få henne på bättre tankar. Att lossa henne från sitt bokfängelse och busa runt med mig. För just nu är världen ljusare än på flera månader, solen värmande och alla fåglar för första gången på året glatt sjungande sina vårsånger. Jorden har börjat titta fram under snön, här och var syns gult höstgräs som nyvaket minns sommaren. Och trädens kronor smyckas från alla håll och kanter av bevingades flätade bon. För att inte nämna alla dem dofter som stiger ur den bara marken, oemotståndligt spännande med vittne om den hårda vintern som varit och meddelanden från en förgången tid. Ja så underbart det doftar, så det drar i mina fyra ben, hur kroppen spritter och nosen donderar hela mitt varande. Nosen som aktiverat sin överlägsna vårradar sliter mig längs stock och sten som nyss tinat fram. Snurrar mig i huvudet och sätter mig i kontakt med mitt åldriga arv av en liten fyrbent canis...