Dagen har hittills gått i buseriets tecken, det vill säga med min svans i rackartygets strömlinjeformning. När jag närmare mig diverse katt toaletter utomhus och jag någonstanns i mitt clementinformade bakhuvud minns att sådana är förbjudna, då blir dem helt plötsligt intressantare än någonsin förut. Och när sedan matten hojtar "usch och blä" så uppnår jag den högsta av önskade adrenalinkickar - "Yahoo" känns det i lill kroppen emedan spänningen rusar. Leken går alltså ut på att jag ska hinna grabba tag i en kattlort eller två innan matten hinner erbjuda något som smakar godare eller är roligare, vilket är högst osannolikt.

Nackdelen med leken är att den är lämnad i katternas våld för att egentligen fungera. Matten har nämligen lärt sig var, under vår runda, som katterna gör nummer 2. Därmed brukar hon för det mesta hinna få mitt briljantaste fokus innan jag kommer ihåg var vi egentligen befinner oss mellan de olika katt toaletterna. Så en vädjan till er felis silvestris catus där ute - variera er lite mer va, en nummer 2 fungerar lika bra på gräs, grus och bråte som i sand mån ni tro.

För övrigt har jag spatserat med min stolta svans i vädret bredvid den största av kvaterets herrar idag. Ni kanske minns Berner sennen hanen Caruso, Nickis tjusige kavalier, han slog oss i alla fall följe en liten bit i kråk-riket.

Nu ska jag snart ta mina tvåbenta på släptåg och bege mig till Nickis domäner, där ska det grillas och enligt mina beräkningar kommer det att smakas annat än bara basilika från deras trädgård...

Basilika hund

Matte är i sanning en räddare i nöden. För något tag sedan när jag strosade eftermiddagsrundan runt med Nicki, min matte och Nickimatten dök en enveten och väldig hunddam upp i fjärran. Tyvärr rörde det sig om den hunddam av röd setter sort som verkligen avskyr Nicki (och delvis mig, kanske för att jag är i maskopi med Nicki). Så fort vi passerar henne i vanliga fall kastar hon sig med väldiga käftar mot oss så det formligen blixtrar om tänderna. Nicki, den gamle fregatten brukar knapast kasta ens en blick åt sådant oväsen, den balanserade grevinnan som hon är.

Den här gången var dock situationen en annan, den röda tiken kom nämligen farande lös i en väldans fart rakt mot Nicki som gick så fint kopplad följ bredvid sin matte. Den röda tiken kastade sig med käften på vid gavel mot Nicki, men det skulle hon nog inte ha gjort för det avgrundsvrål som på en hundradels sekund följde utfallet var inte av denna värld. En sån monstruös åthutning har knappast hörts i våra kvarter sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Självklart skulle då den röda tossetiken försöka med lilla mig istället, som om hon aldrig hade hört talas om att ge sig på någon i sin egen storlek.

Men min modiga matte hade med hela sitt väsen bestämt sig för att hon inte fick kröka ett hår på mitt huvud, "affekterad" som denna vovve var. Därmed ställde sig matte framför mig hög som en björn, lugn som en tambur och med ögonen fixerade hon settertiken i ett häftigt tvärstopp ca 2 meter från mig. Otroligt, suckade jag djupt där jag kikade fram bakom mattes långa ben...Dusten var uppgjord med matten i främsta ledet. Tikens ägare kom äntligen ikapp och tog fast sin vresiga vovve som nu höll sig i den position ett sådant beteende rättmätigt kräver.

Mattarna pratade lite med varandra och då det i Nickis liv är ca 4 ggr denna tik sticker på henne lös undrade våra mattar om hon kanske inte kunde skaffa en flexi istället. Nicki är som sagt en mycket bastant dam med munkrafter utöver det vanliga i hundvärlden, så alla affekterade hundar som kastar sig på henne riskerar att skadas av dem betar hon besitter...Men settermatten tyckte att hon inte kunde göra nåt åt sin vovves vett och etikett. Stackars röda vovvedam att vara tvungen att hantera omgivningen utan tvåbent stöd...

Hur som helst är jag mycket förundrad över vilka tuffa brudar som omger mig, min matte var verkligen beredd att ta sig en match eller två för mitt väl. Inte för att en mer än dubbelt så stor käftvrålande tik hade varit någon match för mig heller men man vill ju inte smutsa ner tassarna...

Behöver jag säga att matten är helt insnöad i sina studier under varande tentaperiod. Detta tvåbenta fenomen i kombination med härlig sommar utelämnar en del bloggande. Istället avvaras våra kvalitets stunder ute i gräset, så fort matten tar paus. Vi går timslånga promenader, tillbringar en hel del tid i storskogen med tillhörande eskapader. Snurrar kulle upp och kulle ner, avancerar tankeknäckande hinder och skrattar och ler. Så bloggen får ursäkta, knappnålstassar till trots behöver jag den berömda människotummen till hjälp för att förmedla min vardag. Vilken för närvarande är upptagen...

Som så många lyckliga gånger förr har jag busat rundan runt med bästa Nicki i förmiddags. Precis som igår, men då stod husse för vägvalet i andra änden av kopplet. Vi träffade min sötaste russell dam Selma igen, men till min pipande besvikelse fick jag bara sitta och titta på henne. Sedan fick jag höra att söta Selma kommer att hamna i förträffligt pussavstånd framöver, så att gårdagens pussfrånvaro så att säga kompenseras. Hon ska nämligen bli granne med mig! Mitt emot oss ska hon och hennes tvåbenta flytta in. Vilken lycka, att ha den busande lekvännen i dörren intill...

Busefjuse  

Äntligen är den här, kommen som en blixt från klar himmel, den varma vackra sommaren. Med måsar seglande i skyn, färska grässtrån vajande i vinden för varje liten hunds bissingar att inta. Med solgudens brännande leende över fyrbenta sommarpälsar i både stad och skog. En ny tid är här, och med dagliga vovveskratt ska jag som ingen annan liten sommarhund glädjas åt den. Vara tacksam för den, och för den bortgångna vintern som ger sommatiden dess så bländande närvaro.

Å du store solgud, hör en liten hund. Jag tackar dig för den mjuka jorden, gröna betesstrån, och öppet vatten. Tack för svala mornar då ditt lysande anlete ännu vilar bakom kvällens tunna slöja. Tack för din vilande hand över allt som växer och rör sig, för din ljusa gåva till marken där mina tassar så skönt vilar. Tack du store solgud, för att du åter funnit skogens alla stigar och för att du så evighetstroget vakar över det som lever... 

En stilla bris genom pälsen, solstrålar lekande i gräset intill där jag sträcker ut mina varma tassar. Min nos tungt mot marken trots flugornas surr. Inte mycket bekommer en sommarhund i siesta...

Tidigt i gryningen väcktes både jag och mina tvåbenta av blixtar och dunder. Det mullrade och morrade från himlen med en sådan kraft som jag aldrig hört förr. Och då mindes jag, ihopkurad mellan hussen och matten med ett öga på himlen, hur min hundmamma berättat för mig när jag var liten valp om Åskrackorna Blixten och Dunder:

"Med väldiga käftar, som i enorma ljussken blixtrar över himlen, kastar dem sig rytande mot varandra i en kaskad av vidunderliga morranden emedan de slåss för värme och kyla. Blixten är blå och rykande kall medan Dunder är röd och brinnande varm. Resultatet av deras duster är klimatet som kommer med åskan eller far med den, beroende på vem som segrar ur striden. Men var inte rädd lille valp, åska - som deras evighetsdömda strider kallas, - är inte farlig"...

Så med min hundmammas lugnande ord i tankarna somnade jag om...

I det underbara varma sommarvädret, som totalt jagat undan vårsyndromets hets från mitt så oskyldiga anlete, har jag åter igen träffat mina söta Yorkie tjejer Smilla och Cherie. Inte nog med ett outtröttligt uppvaktande, en dans bortom denna värld från min sida, men också fick jag en och annan nospuss från damerna. Söta väna små vänner gjorde min dag där vi struttade runt i bergiga trakter, självklart under mitt beskydd...