Sommarsolen har lyst upp min väg under flera dagar nu till min halvnöjda hundglädje. Stark sol i timtal är inte alltid vad vi hundar föredrar, skugga och svala sommarbrisar står minsann högre på listan. Under en av dessa soliga sommardagar har jag hör och häpna träffat ännu fler tjejer! Igår eftermiddag rundade jag ett hörn och mötte dvärgschnauzrarna Inez och Maja, som jag aldrig träffat förr. Maja löpte och jag förvandlades till en vildsint hingst i samma sekund som den söta löpdoften träffade min nosradar (för alltid inställd på löpfrekvensen). Jag drog och slet som en vettvilling i kopplet skrek och pep, och röt lite på matte för att hon så taktiskt blockerade mitt fina fritt fram till en sån underbar doft. Hur som helst så fortsatte vi medan jag trånande försökte kasta blickar över skuldran...Men, när vi så nådde cykelvägen vid vattnet så hördes dundrande hundtassar mot marken. "tadaa" viskade någon i mina hundöron och plötsligt stod dem där, Inez med Maja, nos mot nos med mig, lösa och glada. Ojdå, utbrast matte men lät mig hälsa och så var leken gjord. En liten stund fick jag rusa av mig med brudarna innan jag blev lite för tokfixerad vid Majas bak, då blev det illskna nej från mattes sida och tydliga krav om att lägga band på sig. För att lugna er som inte hört talas om mig förrut så har jag som bekant undergått hundrabbins magiska formler och föralltid förlorat förmågan att sätta bebis Tidusar till världen. Hur som helst blev jag väldigt kär och känner mig som ingen annan tjejtjusare med så mycket snyggingar i kvarteret...

Nåja nu ropar matte - dags för joggingrundan i storskogen...

Så stannade matte bilen intill de gula husen och ut ur en port kom hon igen. Min söta Selma, som så nonchalant sveper in omgivningen i ett rosa skimmer. Hennes ögon likt stjärnglans och hur tjusigt hon snäser, på en dams vis, om jag inte lägger band på mig. Sedan packades vi in i bilen med de tvåbenta och satte av mot storskogen. Resten är hundhistoria, för det blev en underbar buspromenad med lugna tassar vinande genom luften och glada tungor fladdrande i sommarvinden...

Det blev en badstund på förmiddagen

Svalkande skönt...

Nicki var också med...

Efter en stund fick jag i mig att undersöka strandkanten en aning.

Längs den gjordes ett värdefullt fynd...  

När vi badat ett tag och jag återgått till att vara en liten landhund attackerades jag av en samlad knotthär. Gång på gång sköt dem mig i hasorna och ljumskarna med vassa bettsalvor. Till sist valde jag att dra till reträtt, efter att ha mothuggit i tomma luften ett antal gånger. Så jag skenade till skogs så att matte fick undra vart jag tog vägen en sekund. Dessa knottfiender med sina "osynliga" bakhåll, hur dem sticker och svider utan att synas till....

I vanlig ordning har jag under dagen tagit en brottningsmatch med pumahunden Nicki. Jag ligger stadigt på 6kg utan någon viktökning till min stora besvikelse. Min idé om att rusa iväg några gram verkar gå i stöpet, för vad chans har jag mot en motståndare på över 30kg om jag inte lägger på mig lite mer. Det verkar luta åt att jag får roffa åt mig ännu några kvällsmackor från vardagsrumsbordet...

¨

Till min stora förvåning befann jag mig för en hundradels sekund av mitt liv ovanpå Nicki, men hennes trötta grin sade mig att det inte bör upprepas...

Så istället intog jag den vanliga buspositionen, lite lagom charmig. Funkar inte råstyrka får man väl försöka med sin söta mage istället.  

Ibland är det nästan så att jag förväxlas med en liten silverräv om jag inte misstas för att vara en liten sparv. Idag var en sådan dag, då jag och matten lekt agility hemma hos Nicki. När jag sackar mellan slalompinnar ter jag mig som ett grått bokstaven s, för att inte tala om när jag ränner genom tunneln. Som en präriehund flyger jag genom nylongången för att finna utgången på andra sidan och sätta sikte mot hindren. Där tar den sparvartade delen av mig vid i form av fina flygturer över hindren och genom ringen. Det gäller för matten att hänga med i svängarna, och också att hålla nere mitt så överlägsna tempo. "Andas djupt" säger hon med tyng i stegen för att dämpa mig. Jag, ett grått streck som i ljusets hastighet sprutar fram likt en målsökande missil. Tur för matten att hon inte blinkar under leken, för då kan hon plötsligt hitta mig redan färdig på andra sidan banan...

Just pågrund av min så markanta förvandling till en sparv och en liten silverräv under agilitystunderna så brukar jag få träna på att göra banan i gångtakt. Att promenera den runt kan tillgäggas är mycket svårare än att avancera den enligt blixtens manér...

Jag har joggat intill hussen och matten under eftermiddagen genom den älskade storskogen. Mina fyra ben har avancerat terrängen som ingen annan tvåbent skulle förmå. Som en liten nordanvind har jag svept över träskmarker och grusbelagda broar, över smärre bergsmassiv och genom sänkta dalar. Upp på starka stockar, breda stenar och mellan långa furor. Mina andetag en del av min tysta rörelse, inte en kvist knäckt under mina mjuka tassar, jag har rusat tillbaka i tiden där jag trampat på förfäders stigar... 

Regnet smattrar utanför rutorna och den utlovade agility rundan på Nickis grästäckta ägor får vänta. Istället har jag bitit ihop under två ordentliga promenader med matten, kämpat mig genom kyligt stänkvatten under magen och förgäves ruskat på pälsen. Regn och rusk hör inte helt och hållet till min repertoar så dagar som dessa håller jag mig helst i soffhörnet ringlad som en liten hundkringla...

Idag har jag haft mage och tassar i gräset...

...

Om jag inte jagat flugor...