Jag har i all ära blivit ansatt av snöfolket några gånger förrut, men den här hemska gången tar priset. Som en snöman i miniatyrformat klaffsade jag gatorna fram med nöd och näppe. Det må jag säga sådana här dagar vill jag göra som så många kloka fåglar, flytta söderut under den långa vintern...

Jag har verkligen fått busa av mig med Ebba under de senaste dagarna. Inte nog med att hon sov hos mig en hel natt och busade med mig en hel dag och myste med mig en hel eftermiddag, hon följde också med på flera av veckans promenader.

Så fort Ebba kommer hem till mig börjar vi glädjerusa runt i huset, om vi inte ligger i högar på marken och rullar.

Det är så roligt med kompisar.

Här i krokarna sägs det att jag är kvarterets finaste herre, hussen och matten ligger ofta och bara drunknar i mina vackra ögon...

För övrigt har jag blivit vaccinerad idag, utan minsta sjåp tog jag sprutan som en liten man. Och imorgon kommer söta Ebba och hälsar på mig.     

Som genom ett rosa sken syntes Ebba komma mot oss i fjärran under dagens förmiddagsrunda. Vilken tur att jag träffade Ebba, för som vi busade runt med varandra medan Nicki höll ett trött öga på oss. Vi rullade och kramades, om vi inte studdsade högt med framtassarna i luften. Underbara vovvedans ackompanjerad av livets lätta steg. Det blir dessutom mer Ebbabus framöver, något jag hörde de tvåbenta tala om, som musik för mina lodjurslika öron....

  Inte hade matte kameran med sig i kylan, men vi var som vanligt mycket söta tillsammans Ebba och jag.

Under förmiddagens strapatser "simmade" jag i djupsnö. Vi tog oss med nöd och näppe ner till den upplogade isväg som löper tvärs över Luleå älv. Tillsammans med Nicki och våra mattar rusade jag sedan på den frusna vattenmassan som en liten snöprins. I vanlig ordning täcks mitt sötplyte av en snöig dödskallemask under promenaderna såhär års, och med den skrämmer jag slag på både sparvar och fän. 

På hemvägen blev jag väldans trött i benen, Hur mycket jag än sprang för allt vad jag var värd i den djupa snön så stod jag som stilla. Snön gick mig långt upp över öronen och jag hamnade allt djupare ner snarare än jag kom framåt. Så matte fick bära mig den sista biten, vilket jag upplevde som en aning förnedrande. Komma här och bära på mig, jag vindens like...

För övrigt har jag haft turen att pusskrambusa med Selma. Som vi vältrar fram i snön. Nu gäller det bara att be skoterfolket om hjälp så att isen blir mer tillgänglig, då ska jag minsann "vindsurfa" vidden fram tillsammans med Selma...

Dags för förmiddagspromenad! Men, ingen riktig entusiasm från min sida där jag ligger i sängen med benen i vädret. Matte står fint i hallen och väntar fullt påklädd medan jag snoozar vidare. Om det borde vara tvärtom? Jag tycker att det är precis som det ska...

Slår ut i pölformation på soffdivanen, *gäsp*. Har nyss avklarat en stunds charmande av 4 trevliga tvåbenta som varit på besök. Man blir trött av att vara sötare än vanligt...