Nicki och jag har haft en hejdundrande förmiddag. I skogens alla hörn har vi nosat, kissat och busat. Det blev en ordentlig långtur så att stackars matte sedan ska orka med färdigställandet av sin uppsats. Appro på fantastiska Nicki;

Allt som Nicki gör det gör jag också. Nosor hon så nosar jag tätt intill, kissar hon någonstanns så får jag använda hela min pricksäkerhet för att träffa samma fläck med min stråle, springer hon så rusar jag ännu lyckligare intill. Hon är min livs stora idol, min lärare och min vän. Det enda jag inte riktig förstått att ta efter av henne är de lyckorullningar som spurtarna varvas med. Hennes unika lyckorullningar tycks vara något av en känsla som hon genom sin kropp manisfisterar, en känsla av bubblande och sprittande glädje som måste gnuggas av på omgivningen för att inte rinna över. Under en lyckorullning kastar hon sig ur hög fart som en potatisäck på marken, och så rullar hon som en tokdåre av glädje.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå vad jag ska ta mig till under ett sådant burdust uttryckssätt som den finkänslige lille silverräv jag är. Därmed brukar det sluta med att jag istället passar på att börja brottas med henne för att hennes lycka ska återgå till mig. Dessutom har jag hört att man ska passa på när man har chansen (d.v.s. när hon ligger ner)

Det sägs föresten att Nicki är en landuppstigen drottning av leopardsälar, och vem vet...,

Under den vackraste av höstdagar (idag) längs det stilla vattnet med matte och jag mötte herr Egon. En svart dvärg schnauzer av mina kaliber. Han dök så klart upp helt olovligen in i min busiga nos och sedan blev hans husse, för en en stund av lek tillsammans med mig, ett minne blott :P Vi rusade och studsade, hoppade och nosade, tassade och brallade :) Tiden stod stilla och två vänner ägde världen, inget annat fanns, syntes eller hördes (utom en bit av hjärtematte). Tack Egon för en rolig lekstund.  

Husse och matte måste förstå, ett liv med stygn nertill veckor utan ordentliga upptåg, ja vad annat gör det än driver små virvelhundar till vansinnets rand. En vildmarkens kvarleva, mitt läkkött har gått i bräschen med nya rekord - såret är totalt läkt, något stygn har t.o.m trillat bort själv (psst jag har pillat lite när jag befann mig utan uppsyn). Detta helade sår - ett gryningsärr, minnet från min forna tid som tiktjusarnas herre - har blivit en del av min kropp på samma vis som trebenta vargars stympade minne av smäll och metall. Jag blir allt stoltare för var dag i livets långa skola, med ärr som dessa likt examen i erfarenhet, bra som dålig.

Tack och lov då för mina förstående människor, som viger sina liv åt att uppfylla just mitt. Det packade in sig i bilen denna eftermiddag och körde genom stad och land för att släppa mig på slätter bland sparvflockar. Vilken lycka! Jag skenade mig vindblind genom gräset och sträckte ut som inget  kalligrafi streck tidigare gjort. Ibland glömde jag bort mina fyra tassar mot marken, och med blicken på sparvars vingar så flög jag...

Äntligen har klådan gett efter! Stygnen ser galanta ut och mer än en hel veckas bus, som legat intjoffat latent i mitt lillhuvud, ska ut. Jag är som galen av brottandets och oförskämdhetens lockelse. Här hemma har jag snurrat soffa och säng runt hela förmiddagen, varit ute på en bensträckare med matte - där jag lagt av en brun kandidat till titeln av min största poop. Väl inne igen fortsatte mina fasoner och matte gav mig det orangea gummitugget som underhållning. Jag måste tydligen hålla mig på mattan (eller under) ett tag till nu trotts att jag mår så bra.

Stimuli saken

Yr i busbollen

Jag håller mig under min matta...

En av huvuduppgifterna för denna, min fantastiska, virituella dagbok är att visa upp spillror av min skönhet, via foto genom lins och knäpp. Detta för att ni som läser ska få ett hum om hur mjuk min vackra päls är och en glimt av min oförskämda busighet. Se bara hur jag fightas med den gula besten från fjärran land;

Fotofrossa på busighet och smaskig gul leksak.

hugger öronen av besten

om han inte dör av mina käftar ska nog min saliv förgifta honom...

å nej han är över mig...

öga mot öga

och efter dödsstöten hängde han bara där...

för mig att fortsätta äta på...

När matte äntligen fick sitt vett samman och tog sig hem till mig från jobbet (jag var hos mormor, morfar & nicki igen) så ville jag ju såklart busa med henne! Mormor, morfar & tant Nicki i all ära men dem håller inte alltid mitt kavata tempo. Matte var ganska trött så när hon väl satte sig ute i gräset med mig & Nicki för lite gosbrottning passade jag på att liva upp stämningen, vilket uppenbarligen behövdes. Först gjorde jag det oavsiktligt genom att sätta mig på en humla som brände mig i baken :( och sedan stack jag från gården! I full karriär satte jag av ner till granne nr. 1. Denne var tyvärr inte ute så jag var alltså tvungen att dra vidare, min eftermiddagsräd fortsatte så mot granne nr. 2. där mannen i huset var ute & tvättade bilen. Dessa grannar är helt nyinflyttade (några dagar sedan) så jag passade även på att skälla honom välkommen till min del av stan. Då dök matte upp bakom mig med en mycket bestämd min & mitt inte direkta favvo-ord; stanna. Grannen skrattade gott & bytte några ord med matte, emedan jag än en gång passade på att få mitt sagt. Jag skenade vidare upp från granne nr. 2´s tomt och ut på gatan. Då kom Nicki för att assistera matte & dem båda började leka med varandra istället för att bry sig om mig. Dem till och med gick och lämnade mig ensam där nere på gatan....då drog jag på ett ärrvarv upp på vår gård & utförde ett strålande "ligg" på begäran för att stjäla tillbaks uppmärksamheten.

Matte satte mig bums i ryckfångaren (selen) och sedan fick jag ligga på rygg medan hon masserade mig tills jag glömde allt vad trotts & bus heter....zzz

 Nosar på friheten

Drog en tjuren Tidusen i eftermiddags på grund av en liten humla.

Tidus med husse &matte i storskogen, han älskar att rusa runt med löv under tassarna, hoppar, rusar & rullar som en liten vettvilling.