Dagens stora äventyr har utspelat sig på landet. Husse & matte tog med mig ut till en mycket mystisk men bekant plats. Gigantiska fyrbenta vistades där bakom höga stängsel, genom tjocka luggar stirrade de stint på mig med kloka blickar. Min bedömning utmynnade ändå i att det (fortfarande) är bäst att hålla ett stort avstånd till dessa fyrbenta jättar, och att glosögt snegla tillbaka på dem med skall i strupen om de skulle få för sig att stirra allt för länge.

Tack och lov var snart hundbusan Kajsa och hundtanten Tina i fulla upptåg vid min sida och jag glömde, till min omedvetna fasa, faktiskt bort jättarna för en stund. Kajsa en sådan vacker vovveflicka gav mig med största artighet fina nospussar i prima jämnhöjd (hon la sig ner mittemot mig). Äventyret stannade dock inte bland jättar och kusiner utan slutade med en galopp över vida snötäckta slätter, över stock och sten tills vi nådde en vilt forsande bäck och en mycket vacker plats...

Matte har mist det sanna varats vett de senaste dagarna, därav min bloggfrånvaro - skolan med dess absurda bestyr skenar iväg med henne hängandes i illusionens tyglar. Men tack och lov ägnar hon varenda minut bortom böckernas våld tillsammans med mig :) Det har blivit timlånga promenader i frostbitet gräs och äventyr in till staden.

Men för dagen avfyrades jag i skogen bortom husen där jag tidigare innehaft rekord i nedskvättna tallar. Den titeln är med besked förbi och jag lämnar den därhän till mer fanatiska hundherrar. Det var en underbar höstdag med endast 5+ grader och strålande sol. Men den vackra omgivningen blev bara mörkare och mörkare ju längre in i skogen vi kom, och snart hängde träden kusligt lågt över min rygg. Knotiga, daskgrå och förvridna av hårda vintrar petade de mig avundsjukt i pälsen längs stigen. Med dem bara barkkropparna har jag full förståelse för deras missnöje, för vad är ett knippe skägglav mot mitt präktiga svall. Men den åsikten höll jag tyst för mig själv när grenar föll i min väg.

Plötsligt hördes ett spöklikt kraxande (!) Jag stelnade till, ironiskt nog som en fura, och lystrade ut bland träden. Matte stod intill och kändes lugn och trygg till min lättnad. Ett svart spöke slog plötsligt upp vingarna hoandes och kraxandes alldelens intill - Hjälp matte - och jag tog skydd intill henne nära nog för att riskera ett avslöjande av mitt fallande mod. Det svarta spöket ekade iväg mellan träden och matte såg överförtjust ut (till min förvåning); "En korp lille hund" utbrast hon - "bäraren av förändring". 

Äventyren under promenaden tog inte slut med missnöjda träd och svarta spöken, i vår väg reste sig också en (lika plötsligt som alltid i mörka skogar) gigantisk gråbit (!) Jag röt till åt honom att passa sig men snart var matte framme vid det mystiska väsendet klappande dess sidor. Ånej matte - försökte jag intensivt få fram - bli inte uppäten nu. Men ingenting hände...Gråbiten var inget annat än en förtorkad stubbe, en minnes stump av ett förgånget träd som jag stolt skvätte ner efter att, i min värld, ha besegrat dess hemlighet. Jag genomskådade galant den monstruösa skepnanden som inget annat än just en stubbe, (*harkel* helt oberoende av matte.)

Nåja stora värld, nu åtegår jag för dagen till lyans trygga vrår, med nya kunskaper om både gråbit, svartspöke och avundsjuka träd...  

I en förtrollad skog strövade jag fram, på mjuka markmoln där stora guldpengar sköt fram. Och från glömda hörn stirrade hattifnattar stint...

På förmiddagen promenerar jag med flocken till äldre tiders tyska lämningar. Gigantiska baracker reser sig framför mig när vi närmar oss platsen. Det luktar gammalt trä och rostigt järn. Tyst smyger jag längs övergivna rälsar och tar upp jakten på både sparv och hare. För att sedan explodera i frihetssken genom högt gräs och längs låga vattedrag. En plats att minnas och en underbar dag med min älskade husse och matte. Mina vänner som kommer med blått gummitugg och rusande leker med mig för att aldrig tröttna.

blå gummitugg

Matte har tjorvat på med en 50års present (akryl målning) stösta delen av denna fruktansvärt varma dag. Men till sist tog hon sin sans samman och vädrade mig i solskenet. Vi busade lite, jag hade viktigare dofter för mig, och sedan bar det iväg på stora äventyr.

Trippen gick mot gammelstan och med älven i sikte. Det var en mycket svår djungelartad terräng, för vilken crocodile wovee som helst, ner mot det fjärran vattnet. Något som matte oförskämt antyder har ett samband med min storlek på sådär tre äpplens höjd att göra... Faktum är att vi forserade ökentorra sjumilasvägar, djupa skogar och schlydränkta stäpper för att nå vårt mål. Dessa miljöer kräver en jägares precision (vilket matte knappast levde upp till) och är ingenting för klumpfotade stadsrullare. Jag däremot antilopade mig för det mesta fram med excellent teknik, något som skrämde slag på schlystäppens alla smådjur. Och om vartannat passade jag i gott och väl kamelduglig gång, allt för att hantera omgivningen kropps-snålt.

Plötsligt stötte vi på en låtsas tiger, katt ett vanligare ord, vilken hotfullt blängde på oss. Men tid fanns inte att stanna för något, min tunga hängde redan tungt mot marken och stegen var bly innanför pälsen. Jag kämpade mig vidare genom denna gudsförgätna plats med vattendoft i nosen. Och så till sist, förbi en sista etapp och jag trampade vatten. Plaskade med tassarna och kluckade med tungan. Vi vandrade längs strandremsan en lång stund i det milda lågvattensströmmarna. Jag ägnade tid åt att hugga mystiska luftbubblor på vattenytan medan matte bara njöt av vinden. Det var en skön stund, tills jag fick syn på en krokodil (!), självklart gick jag beskyddande till attack men bara för att inse att den var gjord av sten...

Äventyret avslutades med en välförtjänt livets drink för min del, detta på max drive in, självklart porlande vatten. Väl hemma har jag ockuperat soffan tills morgondagen gryr...

(Psst schly kan möjligen vara ett uttryck begränsat till det norrländska språkbruket, om så fallet betyder det ogräs i form av ungträd/buskar ofta förekommande nära intill vatten.)

Idag rusade världens alla dofter så i mitt huvud att jag för det mesta känt mig skapligt hög. Jag har så förbrilt jagat en tikmö att jag till och med tagit miste på min drömtjej mot diverse platspåsar, resväskor, rullatortanter, på marken liggandes och stretchandes joggare samt husvagnsturister. Vid närmare ögonkast har jag så klart förstått att jag gjort bort mig åtskilliga gånger men tack och lov har ingen söt tik sett min djupt engagerade jakt. Vilket i och för sig skulle kunna charmera de flesta damer vad jag förstått. Tyvärr charmerar det inte min matte som ju tillhör det motsatta könet, hon som för det mesta känns som en avlägsen dröm sådana här dagar, då jag har viktigare punkter på schemat.

På eftermiddagen tog husse (favvobusen) och matte med mig ner till stranden där jag fick simma en aning. Det var underbart skönt, svalt, och mjukt mot lillkroppen. Men för varje simtur ute i det blå var jag tvungen att lika många gånger sätta sikte mot land för den fortsatta tikjakten.

När badandet var till ända åkte vi iväg till min skog. Den jag pissat ner alla 30205st träd i. Väl där lade jag in högsta autopissväxeln för att ut i minsta barkfiber, och buske fortsätta den utomordentliga bragden. När jag gulskvättande forserade diverse träd som bäst fick jag nys om något alldelens underbart. Just det brunkleggiga sörjmedel som, gud vet var det kommer ifrån, luktar så fantastiskt. Tror det kallas bajs i folkmun. Det blev så klart ett ordentligt gnuggande från min sida (och bajsets också) in i pälsens alla vrår polerade jag huden i denna prima hundkarlsvax. Husse och matte anade ingenting förens jag återkom med väldoftande besked. Tyvärr slutar sådana här trevliga macho dagar med fanatisk dusch och hård sömn för min del. Så blöt, trött och tyvärr inte längre lika väldoftande (av brunt) tackar jag för idag.

Äventyret med Nicki bland bergen var underbart, jag rusade som en panter bland klipporna och hoppade som en antilop genom lingonriset. Vinden ven runt öronen och de blå vyerna var ljuva för ögonen. Friheten i vildmarken är mitt livs kall, bakom varje buske vädrar jag äventyr och över alla klippor spejar jag villebråd. Men den fantastiske skogsturen utmynnade i en furiosisk knott attack! De anföll oss urskiljningslöst, upp till strid. Jag kämpade sida vid sida med Nicki, våra käftar blixtrade i luften, en hel knott armé hade minsann sett sin sista hudflaga (och en hel del hudflagor sitt sista knott).

När vi äntligen tog oss hem, urtrötta av kampen och solen slickade jag skamset mina sår, *harkel* ädlare delar, vilka blivit illa bitna av knotteriet...Matte belönade min stolta insats med ett saftigt tuggben och när jag förnöjt knaprade på det i soffhörnet kändes bergen och knottstriden väldigt avlägset...

Hej alla husdjursblogg fantaster :P Då har jag avlagt en riktig sprängbragd med husse & matte :) Jag har klättrat i berg, och dessutom (observera att det är jag, lille hund som skriver,) så har jag retat upp diverse samhällsrelevanta människor som har mkt viktiga liv bl.a bestående av att negativt kommentera denna blomstrande civilisations medborgare, däribland mig själv, medlem av släktet canis familiaris, eller med ett annat ord; stolpförorenare. :P Personligen föredrar jag bergsklättrar bragden som den främsta,  bortom "smarta" människokäftar. Det är verkligen något speciellt med den norrländska naturen. Så tyst, öde, och gigantisk! Att vila öronen till flugsurr & ögonen på fjärran horisonter är helt undebart. Vilket mina ytterst intelligenta människor faktiskt fattat.

Som jag inte någonsin tidigare nämnt i denna, min förträffliga blogg, så är jag faktiskt född i fjälltrakter,  med rådjur utanför fönstret. Så bergsbestigning och blåa vidder rinner liksom i mitt blod. Tjockpälsad som jag är.

När vi så nått toppen började jag min intensiva och minst sagt markanta revirmarkering. En ytterst viktig uppgift, att informera både kusiner & brorsor (d.v.s. hundar & rävar) om min utmanande närvaro, ett ädelt uppdrag skulle jag vilja tillägga.

Silver fang släng dig i väggen, Tidus-Clim på björnjakt

Imiterar alltid drakar vid varmt väder. (skrämmer bort flugor och mygg på så vis)

Oops höll på att glömma - reklam för husse; Lyssna på 1st liberation (husses band) Dem spelar på trästocks till helgen, med bl.a International noise conspiracy (d.v.s. f.d refused sågare Lyxénz band)