Idag vankas det korv hos min tvåbenta mattebror i lägenheten längst ner. Eller så kanske jag kommer att stå för fikat, i så fall måste jag skrapa ihop en tuggpinne eller så om jag inte gräver fram en korvsnärt ur kylen att bjuda på. Nåja, efter att ett av våra husmonster stört min förmiddagsslummer med sitt otäcka väsnande ska jag nu återgå till en tystare lur. Med misstänksamma ögonglimtar, från under luggen, på det sura städmonstret filosoferar jag en stund. Om korvsmakande fikastunder och hur en liten hund ska gå till väga för att bli lite mera rund av just korv...

Efter några intensiva dagar har jag nu åter landat med tassarna i mina egna kvarter. Så mycket nytt har jag aldrig förr skådat på en enda gång. Jag har sannerligen nosat berg och dalar upp och ner, druckit i porlande bäckar, tassat runt i silversjöar, och rullat runt i renpiss. Min nos har andats den friskaste av luft och upptäckt allehanda nya vildmarksdofter. Vilken vacker nordisk värld, hur den viskar i min päls och får mig att hålla huvudet högt i det blå. Matte tjatar redan på husse om nästa resa till lofoten. Det gör jag också med mina finaste blickar...

Här får ni ett litet urval av de 486 foton matte tagit, med mig som huvudmotiv...

Det hela började högt uppe i den svenska fjällvärlden...

Självklart serverades grillad korv

Senare under resan slogs jag av den starka norska havsdoften som sträckte sig högt upp bland bergen...

När vi kom ner till havet gjorde jag en hel del strandfynd...

Jag såg renar för första gången...

...och jag tassdoppade mig för första gången i salt vatten.

Vi såg många vackra färger och platser...

...Tills vi vände hemåt igen och jag i vanlig ordning intog min mobila bur...

I morgon i gryningen bär det av, ut i den stora blå sommarvärlden. Snart är jag på språng i vackra landskap. På återseende...

Jag har nyligen kommit hem igen efter ett litet besök hos mattes bror, som under dagen flyttat in i samma trappuppgång som jag. Ännu en flockmedlem inom räckhåll. Vilken propellersvansande lycka som fyllde mig när jag undersökte den nya lägenheten, tänk att en av mina favorittvåbenta finns så nära tillhands från och med idag. Nu är det bara att jag smider vidare på mina planer om hur jag ska nå hans ringklocka, så att jag på egen hand kan besöka honom för en kopp korv eller två...

Ibland undrar matte hur något så sött som jag, en fjärilsdansare, kan förvandlas till något så monstruöst vämjeligt på bara sekunder. Under gårdagen begav sig nämligen eftermiddags strapatserna i storskogen där jag kan rusa lös hela promenaden lång. När vi så närmade oss slutet på denna underbara skogsvistelse fick min excellenta nosradar nys på något alldelens fantastiskt! Kunde, vad jag via nos expertisen anade, det röra sig om det så älskade bajsspat? Den magiska dundersmeten som ingnuggad i pälsen ger machokrafter bortom planeten jorden. Som böjer eventuella rivaler av alla släkten alldelens spaka...Svaret var ja. Där låg den, bajspölen, som fallen från himlen tillägnad mig - mitt eget bajsspa. Den underbara magiska kraften omsvepte mig sedan med hull och hår, sköna spastund, bruna, kladdiga, fina jag. Vad som sedan följde min lilla spastund är dock en historia av annan sort. Mattes ögon färgades svarta och hennes ansikte rött varpå hon morrade åt mig som jag aldrig hört förut...

I nästa stund hamnade jag i en liten sjö som ligger intill platsen för bajsspat. Matte höll mig i princip med pekfingrarna när hon doppade mig hit och dit i den varma böljan. Så skrubbades jag från topp till tå med en försurad vedklabb x antal minuter för att sedan, snarlik en halvdränkt katt, sätta mig i bilen. Men där tar inte den förnedrande behandlingen slut, för sekunden efter att matte bromsat in på vår infart står jag i duschen...

Husse tar sedan vid med de blå saneringshandskarna och forcerar genom min päls med massa shampoo. Som om shampoot skulle hålla samma egenskaper som den magiska och sällsynta dundersmeten, pyttsan...

Efter tre varv med shampoo vågar husse äntligen ta av sig handskarna...

Matte hade inte med sig kameran vid det begågna brottet, men anser att det nog var lika bra för att bespara i alla fall er läsare från diverse kräkreflexer...     

Så det spände i kroppen och varenda muskel darrade, hur mina ögon fixerade dessa mystiska färgglada flygande löv...Så höll jag andan och kastade mig fram, varvade piruetter och levader med viga nigningar och höga courbetter. I en lätta väsens fjäderlika dans svansade jag efter vackra fjärilar, jag gjorde allt för att fånga deras färgprakt. Så stannade tiden för en stund och i mynningen av nuets tunnel syntes mina fjäderlika rörelser sväva fram för det mesta över marken tillsammans med dessa ljuva fjärilar. Vilken vacker syn, tänkte matten som försäkrade sig om att jag inte egentligen nådde någon fjäril...

En klassisk sommardag;

• Gosa gomorron
• Skogstur med Nicki
• Rulta runt i gräset
• svansvifta hemma hos Nicki
• Tokbusa med söta Selma
• Sova en liten blund ensam hemma
• Traska eftermiddagspromenad i eftermiddagssol
• Doppa tassarna i älven
• Äta excellent vovvemat
• Slumra i soffan
• Utföra nattbestyr
• Sova i sängen...

Ännu en dag då jag med råge har tagit fram min sofistikerade gentlemannamässiga sida till mattes ära. Under både promenader och agility aktivering har jag susat runt som på bomullstassar, och trots att jag har luftskrattat i värmen har alla gnällfasoner fått ge plats för mitt mognare jag. Sådana dagar är matte så glad i magen, så inspirerad och så stolt. Hon bär huvudet högt intill mig och strålar "Tidus är världens bästa hund" med jämna mellanrum från sin insida. En resa är tydligen i analkande, vi ska till bergsmassiv, fjordar och fjälltrakter tillsammans, jag hussen och matten. Då gäller det att klämma fram all den värdighet som ryms under den söta fluffighet jag till vardags besitter, och minnas att inte döma hunden efter håren...Så blir mina ögon smalare vid tankar om dessa blå vyer, det bärnstensbruna skimret i iris glimtar istället i gult...Den stora världen är påväg närmare.