Hösten är verkligen kommen, med starka krafter har farfar vind nu än en gång rivit ner de mesta av eldfärgade löv. Världen som varit så vacker där ute, med brinnande trädkronor i klart solsken är nu inte mycket mer än grå och kall. Och så vädrar jag i luften, förnimmer en stor återkomst av vit vila - Kung Bore har börjat sin resa mot oss.

Ibland öppnar husse och matte Tidus-spa här hemma. Då jag som bekant får ligga halvsovande på badrumsgolvets tjocka matta till massage, kloklippning, hårfrisering och tandborstning. Kvällens behandling bestod främst av kloklippning och tandborstning och som jag suger med munnen för fulla muggar när jag vädrar den delikata leversmakande tandkrämen. Tungan vet inga gränser för slurpande och fladdrande när tandborsten åker fram - "aaah" pustar jag förnöjt mellan tänderna medan den goda smaken rinner runt i munnen. Låt inte tandborstningen ta slut snälla tvåbenta, kan jag inte få sova med tuben mån tro...? Det finns inget slut på levertandkrämens revolution i fyrbenta kretsar!

Äntligen tyckte matte att hon borde fota mina bushysterier en sådan vacker höst som denna. Och som jag röjde, inte en sekund blev jag stilla trots att landskapet låg som i dvala. Över stock och sten skenade jag fram på en ständig sparvjakt - och plötsligt hördes en sädesärlas retsamt kvittrande en bit bort. Innan någon hann blinka var jag så iväg! Jag formligen ven genom luften och sladdade i kurvorna, men den lille sädesärlan kom undan...och satte sig igen ytterligare bortom räckhåll. Men skam den som ger sig, flåsade jag med tungan rätt i mun, och tog sats för att än en gång göra ett utfall efter den lilla retstickan som skrattade så hånfullt åt mig. Och kvar långt bakom mig stod mina tvåbenta med Nicki och bara skakade på huvudet åt mig. Ungdomens hopplösa optimism...

Hej och hå i det höstblå - efter x antal tjuvrusningar under två skogspromenader och en dagslång vistelse hemma hos Nicki har jag inte mycket till kraft kvar.

Så jag ägnar nog kvällen till att filosofera ett slag, om kloka hundskaper och korvstrategier...

Hussen och matten har tagit med sig mig och Nicki till en alldelens ny plats. Under de senaste dagarna har jag fått löpa amok längs dessa breda stränder långt hemifrån. Fantastiskt hur det har kittlat i magen när jag sträckt ut i fyrsprång eller jagat tafatt med Nicki. Nicki som blivit som pånyttfödd nu när kyligare vindar sökt sig ner efter kusten. Som en unghund tar hon i för fulla krafter och springer bara för springandets skull för första gången på mycket länge. Tack och lov för dessa vida vyer att sträcka ut på tillsammans med de bästa av vänner, när kroppen känns lite hängig och vinterpälsen börjar krypa fram. Det är som balsam fär hundsjälen...

Ikväll lutar jag mig tillbaka i soffan och nickar instämmande till de kloka ord Kasper delat med sig av (se datumet 21/9, tänk om människor vore mer som vi)

Regnet har vräkt ner mest hela dagen så till en grad att mitt regntäcke gett vika för kalla droppar. Därför har matten bestämt att jag ska få ett nytt som verkligen håller för norrländsk höst. Tyvärr var det slut i min storlek på den lokala hundshoppen men den snälla expediten skulle beställa in ett nytt åt oss. Så snart ska jag väl skrida genom diverse regnridåer som ingen annan liten regnriddare, i skinande blå regnrustning!

Sparvar lämnade marken i vild panik, svampar krossades och vitmossa ven genom luften i kaskader! Så fylldes storskogen av våra flämtningar när vi busade fram som dårar, Selma och jag det vill säga. De tvåbenta hängde med nöd och näppe med och hade inte på något vis lika graciösa fyrsprång som vi, oövervinnerliga häftiga fyrbenta...

Eftermiddagen spenderade jag i Nickis trevliga släptåg...